MiaIndia

Ska försöka sätta ord på min förlossning men det är fasen svårt! Dels så händer det ju så mycket så man inte minns och sen är det så himla svårt att beskriva känslan.

Here it goes anyway.

Måndagen den 30:e augusti var vi ute och cachade lite på dagen och sen såg vi film hos Sara och Johnny så det blev ganska sent, vi var inte hemma förens runt halv ett tiden och var väl inte i säng förens vid ett. Hann bara sova en timme innan jag vaknar av att det blir massa blött i sängen! Fattar inte först vad det är som händer men sen kvicknar jag till och fattar att det är ju vattnet som går!! Ropar till älsklingen att vattnet går, han flyger upp och och är total förvirrad och frågar: Vaddå, skämtar du? Ska vi få barn nu? och jag säger att nej jag skämtar inte! Och han frågar samma sak igen =) Jag börjar bara asgarva vilket resulterar i ännu mera vatten flöde, tur att jag hade tagit mig upp ur sängen fort så att inte madrassen blev förstörd! (det där med att det sipprar vatten var bara bullshit, kanske för att han låg i säte men det forsade verkligen!) Älsklingen hoppar upp och kommer med handdukar och jag lyckas ta mig till toan och ringer till förlossningen. Dom tycker att vi ska komma in inom 3 timmar. Jag kände inte av några värkar då så vi tog det ganska lugnt och gjorde mackor och packade ihop lite saker som inte redan var packade. Sen tog vi India och satte oss i bilen och for och lämnade av henne hos mina föräldrar (var tvungen påminna älskingen om att släppa av hunden först.. hihi) hon tyckte inte att vi var kloka på en fläck som drog ut henne på bilfärd mitt i natten! När vi sitter i bilen så känner jag att det kommer värkar, dom är inte så kraftiga men dom kommer med ca 4-6 minuters mellanrum.

När vi kommer fram till sjukhuset så får vi gå in genom akutintaget eftersom det var mitt i natten och sen fick vi virra oss genom en massa korridorer i källaren innan vi till slut kommer upp på förlossningen. Där tar dom en ctg kurva som visar att jag har regelbundna och ganska starka värkar. Jag tycker fortfarande att dom känns ganska lite och är mest bara fnittrig. Dock kommer läkarna fram till att dom tycker att jag ska sova och ger mig Bricanyl och Morfin och lägger in mig (på barnintensiven.. haha!) Där lyckas jag väl halvsova i ca 3 timmar med massa skumma morfin drömmar =) Helt vansinnigt vad hjärnan kan snurra till det, konstigt nog handlar inga av drömmarna om förlossning eller barn. Älsklingen blir hemskickad så att han också ska få lite sömn. Tycker det var himla dåligt att inte han fick stanna med mig!

När jag vaknar igen så känner jag inga värkar längre och ligger och drar mig ett tag och sen ringer jag älsklingen och säger att jag är vaken och att han kan komma tillbaka nu. Sen går jag upp och får frukost och surrar lite med mamma i telefonen. Då börjar även värkarna komma tillbaka och dom skickar över mig till förlossningen igen för en ny ctg kurva(ca kl. 15.00). Den visar hyfsat regelbundna och starka värkar och jag är då öppen 4cm ungefär, älsklingen har hunnit komma tillbaka och det känns grymt bra att ha han brevid mig igen! Vi får gå tillbaka till mitt rum på barnintensiven och ligger och myser och slappar ett tag. Sen blir vi hämtade och får ett förlossningsrum. Blir nog ganska luddigt härifrån för jag minns inte riktigt i vilken ordning saker och ting hände och så blev jag ju lite drogad =)

Kl. 16.15 kliver jag upp ur badet där jag har legat i ca 45 min kanske, då har jag riktigt starka värkar och vill ha bedövning! Jag börjar med lustgas med kommer inte riktigt överens med den men efter lite övning så blir det lite bättre och det funkar väl sådär. Tyckte mest jag blev flummig av det men det var skönt att koncentrera sig på masken och att suga i sig gasen. Ber om att få EDA och kl 16.50 förbereder dom mig för den. Tycker att det tog himla lång tid för dom att få dit den.. massa tvättande med kalla saker på ryggen =) Sen när hon sticker bedövings sprutan innan EDAn så lyckas hon pricka ett ställe där jag är kittlig som fasen så jag kan knappt ligga still.. haha.
Sen när hon väl sätter dit EDAn så känner jag ingenting av det.. bara knakandet. Märker inte av EDAn så mycket men tillsammans med lustgasen så funkar det bra ändå. Sen efter ett tag så känner jag ju inte topparna på värkarna lika starkt som innan bedövningen.

Jo just ja.. efter badet och innan EDAn så får jag in min middag.. potatis och nå kött i sås.. himla gott faktiskt. Lyckas tom få i mig allt mellan värkarna och lustgasen =) Fast när dom frågade om jag ville ha mat så bad jag bara om nyponsoppa eller nåt liknande men dom tyckte visst inte att det räckte. Kändes lite roligt att köra höger/vänster med lustgas och mat.. inte direkt den vanliga kombon =)

Efter att jag fått EDAn så ber jag om att få gå och kissa och efter massa kopplande av slangar hit och dit så får jag gå men då låg lillskrutten och tryckte så hårt på urinröret så det var omöjligt att kissa.. och när jag sitter på toan så känner jag bara att jag verkligen vill börja krysta! Men det är ju såklart en mindre bra idé så jag får gå tillbaka till sängen och så sätter dom kateter och tömmer mig, och säger att jag måste hålla mig från att krysta ett tag till så lillen får komma så långt ner som möjligt först. Med sätes barn får man absolut inte börja krysta för tidigt tydlgen. Är ju så lagomt lätt att låta bli med det men det funkade med lite vilja och andning =)

Kl 19.05 får jag äntligen börja krysta iaf. Fast då var jag så trött och slut så då ville jag bara gå hem och inte alls vara med längre! Stackars älsklingen tyckte det var jätte jobbigt att se mig ha så ont och inte kunna göra nånting. Efter lite coachning från läkaren och min älskling så vågar jag ändå börja ta i på riktigt, det är helt sjukt vilka krafter kroppen har! Och hur kroppen bara tar över om man liksom bara blir passagerare i sin egen kropp. Första krystvärkarna kämpade jag nog mera mot värkarna än med dom.. var så jäkla trött, slut och ville bara gå därifrån. Men sen var det bara ge järnet och då gick det hur bra som helst. Men fy fasen va jobbigt det var.. man tror liksom att det ska gå lättare men så ligger man där och tar i precis allt vad man orkar och känner hur bebisen kommer ner och utåt och när krystvärken går över så glider den tillbaka lite. Sjukt frustrerande men det är ju så det ska vara.. så man hinner tänjas ut lite.

Kl 19.31 så kommer äntligen våran lilla son ut helt och lättnaden/chocken/lyckan när dom lägger upp honom på min mage går inte att beskriva! Den lilla sprattlande varelsen som har legat i min mage i 9 långa månader ligger nu på min mage. Han var lite slö direkt när han kom ut så dom klippte navelsträngen och tog honom till ett bord brevid och gav honom lite syrgas och sög ut lite fostervatten ur halsen men efter det så mådde han prima och dom kom tillbaka och la honom på mitt bröst. Tårarna bara sprutade och det var så härligt att krama om min älskling och mysa med våran bebis.

Det är verkligen helt omöjligt att beskriva vad man känner efter förlossningen men det är total lycka och man tänker inte på nånting annat än det som händer just den sekunden.

Dom undersöker mig och konstaterar att jag inte behöver sys alls.. har inte ens fått en liten bristning! Tjoho! =)
Sen får vi in grattis brickan och får vara i fred och mysa och bara njuta av varann. Lill skrutten ligger brevid mig och har sökt reda på bröstet och ligger där och snuttar. Jag och älsklingen skålar i alkoholfri päroncider =)

Sen kommer det in en sköterska och kopplar bort alla slangar och grejs från mig och jag får gå och duscha innan vi får gå till BB. Att ta en snabb dusch har aldrig nånsin varit så jobbigt.. dels pga av att min pojkvän och min lilla bebis sitter i rummet brevid och man vill ju bara vara med dom och sen är alla muskler i kroppen totalt slutpumpade =)

Efter duschen så får vi gå till BB och lägga oss på sängen i vårat rum och bara mysa med bebis. Helt underbart!


Att föda barn är absolut det häftigaste jag någonsin gjort! Även om det gör riktigt ont och paniken kommer krypandes och man är helt säker på att det inte kommer gå, att man inte klarar det. Nu några dagar efter så minns jag inte ens hur ont det gjorde eller nånting sånt det enda jag minns är hur otroligt underbart det var!
Fick ju det finaste en människa kan få! =)


Är så glad och lycklig nu så det går inte att beskriva!